Kokka

Jag gjorde det!!! Jag tog mig runt hela vättern, 30 jävligt långa mil, men jag gjorde det och jag överlevde. Måste säga att jag tvivlade ett antal gånger under resan att jag skulle orka...fast innerst inne visste jag nog ändå att jag skulle runt oavsett hur lång tid det tog! Resan började bra och det rullade på fint ner till Jönköping. Det tog en timme mer än vi räknat med tyvärr, vi fattar inte varför för det rullade på riktigt bra men men....Väl nere i Jönköping så var det dags för mat inne i mässhallarna. Jag hade fått feber och mådde allmänt risigt men efter några fällda tårar, potatismos och korv samt kaffe så drog vi vidare. Pappa sa åt mig att det går faktiskt att bryta men jag ansåg inte att det var ett alternativ!? Min kompanjon fick asont i knät men kämpade på, vilket team...haha En sjukling och en skadad! Vi peppade varandra så gott det gick och vi hade god hjälp av min älskade Pappa som följde oss med Mc:n hela resan runt! Väl uppe i Hjo var jag så gott som DÖD!!! Hade verkligen asont i mina lår och mellan skulderbladen. Smärtan går inte att beskriva!!! I Hjo var det återigen dags för käk, lasagne och grönsaker, bröd och dryck. Kaffe på maten fanns även här! Tro nu inte att vi bara stannade i Jönköping och Hjo, mellan dessa var det andra depåer där vi fyllde på med vatten, energidricka, rågbullar, den berömda blåbärssoppan och Kaffe mm. Det var ca 3-4 mil mellan varje depåstopp.

Men iaf...i Hjo stannade vi nog en dryg timme, jag kunde verkligen inte sätta mig på den där saken med två hjul på....orkade inte stå upp och kroppen skek efter vila! Så vi käkade och sen la vi oss i solen på gräsmattan och vilade lite....tanken på att bryta fanns men slogs bort lika fort! Vi skulle bara runt!!

Sagt och gjort! Vi fortsatte vår resa, det gick inte fort mellan varven men framåt tog vi oss!! Nästa riktiga tjutattack från mig kom nog i Karlsborg. Tröttare än jag någonsin varit. Hade mer ont än jag någonsin trodde man kunde ha i mina lår mm (rumpan var dock OK), jag grät och jag grät i ren ilska tror jag...Pappa var återigen där och talade om att man faktiskt fick bryta i Karlsborg, stackars Pappa han tyckte sååå synd om mig. Han led med mig! När han sa att jag skulle bryta om jag inte mådde bra hade jag bara spänt ögonen i honom och fräst: - Aldrig i helvete, jag ska i MÅL! Kan tänka mig att jag fick på mig ett fighting face då...haha. Vi tog oss upp igen och trampade tappert vidare!

Någonstans där på vägen hade min älskade Kenta mött upp på sin Mc. För där mitt i en kurva så såg jag PAPPA och KENTA!! Vilken glädje att se dem! Kenta stode där och såg så glad ut...han blev väl lättat över att se att vi levde! haha. Då hände det jag väntat på såååå länge! Min älskling FRIAR till mig!!! Vilkoret var att jag skulle ta mig i mål! Tror ni jag fick en energikick.... Så vi börjar med en förlovning till helgen nu....Fy fan vad jag är lycklig!!

Resten av resan rullade på i sakta mak, värken och tröttheten gjorde sig allt mer påmind! Men vi var fast beslutna att ta oss i mål! OCH Vi GJORDE DET!! Det tog 18 jävligt långa sega onda timmar men det var fan värt det!!!! Kommer att göra det igen. Blixten sa 14 timmar, jag sa 15 timmar det slutade med 18 timmar men vem fan bryr sig...det var värt allt slit, all värk och alla tårar. Kolla i den fina soluppgången som jag fick se....



Alla vackra vyer vi sett, den härliga stämningen runt banan...ja hela grejjen...svårt att sätta ord på det men, Helt klart är iaf att det var värt det och jag Kommer att göra det igen, kanske redan nästa år!!
En sak till är säker....jag kommer inte göra det utan Blixten!! Vilket team vi är! Utan dig hade det inte fungerat!!

Nedan följer bilderna i den ordning de är tagna....från start till mål...kolla in den sista bilden...tror ni att jag var trött där eller!?



Så...där har ni nästan hela storyn.

Måste säga att jag är så Jävla stolt över mig själv!! Bra Jobbat!!

PÖSS