Kokka

ja det har varit en lång seg vecka, är trött, vill sova, men jag är ändå inte trött. Klockan blir framåt 01.00 innan jag är så trött att jag känner att jag kan somna. Fan. Lägger jag mig tidigare ligger jag bara och snurrar i sängen. John Blund ignorerar mig!!! Jag måste nog börja träna igen, då hade jag inga problem md sömnen och jag var piggare på dagarna. Nu är det som en dimma mellan varven.

Varför kommen vi alltid till perioder i livet när vi inte vet vad vi vill?? Eller ni kanske inte gör det men jag gör det! Perioder som vänder upp och ner på tillvaron ganska mycket. Det jag trodde var min värld rasar samman och jag vet inte riktigt vart jag står eller vad jag vill, saker som jag trodde var givna är kanske inte så givna som jag vill att de ska vara. Ibland skulle det vara skönt att bara få vara ensam och fundera. Jag börjar tro att jag lider av höst depression eller nått. Känns som de här perioderna alltid kommer när det är kallt och mörkt!! Jag börjar väl helt enkelt att tvivla på om jag duger.... Känner mig så blek och tråkig just nu.... inte ett dug attraktiv.
Har aldrig varit den söta gulliga typen. Jag har väl alltid varit lite burdus och rättfram av mig. Jag gör som jag vill och gillar ni inte det så skit i det då...det är nog en ganska bra beskrivning. Av någon konstig anledning som jag inte kan sätta fingret på så har ungdomens år kommit ifatt mig, känslan av att aldrig riktig duga. Känlsan av att inte räcka till. Me don't like that feeling!! Jag har alltid stått upp för vem jag är och det har aldrig varit nått problem för mig, förrens nu!? Gillar jag det jag ser i backspegeln? ja det är ju inget jag kan gör nått åt nu iaf. Och med handen på hjärtat så är det inget jag ångrar. Men det behöver ju inte gå hand i hand. Jag kan ibland önska att saker och ting varit anorlunda men utan mitt bagage så vore jag ju inte den jag är idag och för det mesta så gillar jag personen som jag ser i spegeln varje morgon. Men ibland så skulle jag vilja vara anorlunda. Hmm låter nog lite scitzofren (hmm stavning) men det bjuder jag på!!

Hur hade livet sett ut om jag valt en annan väg? Ja det kommer jag ju inte att få svar på. Ångrar jag att jag valde den väg jag nu är inne på? Både ja och nej. Klart att jag funderar på hur livet skulle sett ut om jag valt en annan väg! Gör vi inte alla det??

Är det bara jag som har dessa konstiga tankar?

Varför ska det vara så svårt att bara gilla läget!?

Är det en sen 30-års kris eller kanske rent av en tidig 40-års kris?? Varför kan jag inte bara älska mig själv rakt av?! Varför måste känslan av osäkerhet komma? Varför just nu? Många frågetecken och inga svar. Jag har en bra solid grund att stå på, jag har min underbara familj, jag har mina vänner, jag har ett jobb som jag älskar.

Men ändå så känner jag mig vilsen, rastlös.

Det känns som om jag blir uppäten inifrån!

Vad vill jag, vem är jag, vart ska jag??

Varför ska det vara så svårt att älska sig själv ibland???

PÖSS